Människor i Sverige mår bara sämre och sämre. Höga krav i skola och på jobb, familjeliv, egen fritid, allt detta pressar på och vill ha tid i våra liv. Allt fler gifta skiljer sig och lämnar efter sig splittrade familjer och barn, som enligt en färsk rapport, har större risk att få psykiska problem än de som lever med föräldrar som fortfarande är gifta.

Läste i Göteborgsposten idag att Sahlgrenska Universitetssjukhus, SU, ska stänga ner ännu en psykakut. De hade 3 från början, och vill alltså ha endast 1 i sommar. Hur går denna ekvation ihop egentligen?

Mig personligen rör det (förhoppningsvis) inte, men jag vill inte ens föreställa mig hur det är för de patienter som är i stort behov av snabb vård, och som alltså kommer att behöva sitta och köa ännu längre än innan.

Ville jag ändra på systemet skulle jag bli politiker. Men nu ska jag "bara" bli en sjuksköterska. Och som jag känner nu, en sjuksköterska med inriktning mot psykiatri. Och jag ser verkligen fram emot att få jobba med psykiskt sjuka människor! När jag berättar för människor vad jag vill bli, ser de förvånade ut och säger: "åh vad bra, det är det inte många som vill bli, det är tur att det finns människor som du." Jaha? Inte det att jag tar det "dåligt", jag undrar bara i mitt stilla sinne vad det är som gör att ingen vill jobba inom psykiatrin, och varför dessa patienter är så lågt prioriterade.