Idag skrev Michaela om något som jag ofta tänker på. Eller jag går inte runt och tänker på det dagligdags, men jag uppmärksammar det alltid då jag konfronteras med det och tänker på det länge efteråt. Min mamma är likadan. Vi tycker synd om gamla kvinnor och män som långsamt, långsamt tar sig fram bland folkmassor i sina små hattar. Som har en liten portmonnä med en liten del av pensionen i hundralappar som de med darrande hand räcker fram. När de handlar hem lite mjölk, bröd, ett äpple, en banan och kaffe. När de äntligen hittat det de tror att deras tjuriga tonåriga barnbarn kommer att bli överlycklig över på födelsedagen. När de tar sig en utflykt till ett överfullt café i stan. Och sitter där länge länge och smuttar på sitt kaffe och äter sin bakelse. De ser så ensamma ut, så sköra. Förhoppningsvis är de inte så ensamma som de ser ut, och har barn och barnbarn, kanske barnbarnsbarn. Eller så är de ensamma i den här stora världen, deras maka/make har gått bort, liksom deras vänner. Och deras barn har inte tid att umgås med dem eftersom de har sina jobb, sina barn, sina hem att ta hand om. Man vill bara gå fram, krama om dem, beställa en kaffe och en likadan baklse, och lyssna på deras intressanta livsberättelser.